Der går en dans på Sunnanø, dar danser Rønnerdahl
med lilla Eva Liljeback på pensionatets bal,
och genom fönstren strømmar ind från sommernatten sval
“doft av syrener och jasmin i pensionatets sal”.
Och lilla Evas arm ar rund och fracknig hennes hy
och röd sum smultron hennes munn och klanningen er ny,
herr Rønnerdahl, der er juni, som tar vem ni vil ha
“blant alla kvinnor jorden rund, det har jag hørt, ha, ha!”
Att ta er inte min musik, nej frøken, men att ge!
Jag sløsar, men er endå rik, så lenge, jag kan se,
– Vad ser ni då, Herr Rønnerdahl, kanske min nya kjol?
– “Ja, den och kanske något mer! Tag hit en bra fiol.”
Der går en dans på Sunnanø till Rønnerdahls fiol,
der dansar vågor, dansar vind och snøn, som føll i fjor.
Den virvlar der, der går ett brus igennom park och sal
“och sommarmorgonen står ljus och sødergøken gal”.
Och lilla Eva dansar ut med fanrik Rosenberg
och inga fraknar syns på hyn, så rød er hennes farg.
Men Rønnerdahl er blek och skøn och spelar som en gud
“och svavar i en høgre rymd, der Eva er hans brud.”
Kaffiløtan